Om haptik och sånt jag gör.

Nu är kursen "Berättelser i lera" klar. Inför kursen var jag full av skräckblandad förväntan, och misstänkte att kursen skulle bli omvälvande. Och det blev den! Jag känner verkligen att jag hittat något att bygga vidare på. Visst hade det varit roligt att vara mer klar än vad jag var vid redovisningen, men jag har har mycket att bygga på inför framtiden. Och så har jag blivit helt insnöad på ett nytt ämne!

Mina saker i lådan. I lådan hittar man saker att röra vid.

Ej brända saker. Men åh så sköna att röra vid.

Det här nya ämnet som jag blivit så fascinerad av är hur människor kan uppfatta konst/prylar med andra sinnen än det visuella, tex genom att känna på dem. När människor rör vid föremål och följer dess former använder vi oss av vårt haptiska sinne. Haptisk perception består av både taktil perception, genom nervcellen på t.ex. fingertoppen, och kinestetisk perception genom position och rörelse av leder och muskler.  För att göra konst tillgänglig för människor som inte ser, har man utvecklat system för att översätta tvådimensionell konst till strukturer och på så sätt kunna läsa av konsten med sitt haptiska sinne.  Det finns även färgkodningssystem utvecklade där varje färg ger en viss struktur. Det har dock visat sig kunna bli problem när människor får för mycket taktil information. Fingrarna blir förvirrade om man upplever fler än två strukturer samtidigt. I en studie blir en blind man illamående när han får känna på ”Skriet” som i datorns översättning fått många olika strukturer på grund av färgblandningar.

Detta får mina tankar att vandra iväg till den redan tredimensionella konsten. Den är som gjord för att kännas på, fast man sällan har tillåtelse till detta på gallerier eller muséum. Jag har experimenterat med att göra olika ytor och se vad som händer med mig själv och andra människor när vi rör vid dem. Behöver en konstupplevelse alltid innefatta det visuella eller kan den faktiskt vara skapad för andra sinnen?  

Min "snuttefilt"

Det här med konst där man får använda flera sinnen är definitivt något som jag ska spinna vidare på, och jag har mycket idéer för framtiden. Jag testade att under redovisning gå omkring med ett av mina färdiga föremål i fickan, och hålla den i handen om jag ville. Och det ville jag, bar omkring på den kände i alla vrår, den blev alldeles varm och den kändes helt plötsligt väldigt viktig. Insåg att jag behandlade den lite som man ser barn behandla en snuttefilt. Så, jag tror minsann att jag ska göra snuttefiltar i lera!

Det projekt som jag jobbat med under den här kursen började som en historia om mitt sätt att koppla av från jobbet. Om leran som kändes skön mot händerna. Om hur mina händer gör olika former beroende på vilken känsla jag känner. Om att när jag är ledsen tröstas mina fingrar av att göra en viss rörelse, monotont smekande av ett hålrum. När jag försöker hitta lösningar vill händerna utforska, vandra upp i spiraler. När jag grubblar vill händerna vandra på taggar, påminnas genom små stick om att det är dags att komma vidare.

Det som redan från början var givet var att man skulle kunna hålla saken i sina bägge händer. Undersöka med båda händerna samtidigt för att snabbt kunna få en helhet av konstverket. När man tittar på en bild finns ett mönster som ögonen ofta följer, kopplat till kontrast, ljus, färg o.s.v.  Det finns också linjer eller former som gör att vi upplever ett lyft, en ren linje eller en tyngd. Finns det då några speciella taktila eller kinestetiska former som anses bättre eller sämre än andra, eller speciella mönster i hur man undersöker ett föremål med hjälp av händerna? Detta är något som jag skulle vilja undersöka vidare. En intressant aspekt är också hur känseln kan hjälpa oss att fokusera. När jag sätter mig med några av föremålen som jag har tillverkat under kursen blir jag omedelbart lugn och jag kan också uppleva en känsla av meditation eller flow när jag känner på sakerna.

Under processens gång har några störande saker uppkommit. Som att leran krymper och inte känns likadan i handen efter bränningen. Ytan ändras när den blir hård och bränd.  Den lämnar inte samma respons till fingrarna. Jag har försökt att använda gips, men upptäckt att i det här projektet var min känsla för leran viktig eftersom leran var det material som jag från början sökt mig till i mitt behov av att skapa, men framförallt känna. 

Muggar att känna på.

 Det här projektet har varit ansträngande känslomässigt, på ett bra sätt. Olika delar i mig, min konstnärliga och min mer vetenskapliga sida, har länkats samman för att hitta ett mer gemensamt fokus. Det känns himla skönt, som att jag kommit någon vart i vad jag vill hålla på med.

Avslutar med en sista bild som får mig att se fram emot många timmars jobb i tuftningsverkstan!

Kolla vad jag har i min ägo numera!