Taktila färgcirklar, uppstart

Mitt nya projekt handlar om taktila färgcirklar. Detta ska jag förklara mer om i senare inlägg eftersom jag just nu bara vill lägga upp lite snabba bilder. Det hela handlar om hur vår syn dominerar totalt i vårt samhälle och jag vill fokusera mer på andra sinnen, tex känseln.

Taktila färgcirklar.

Gillar den här formen som jag har lyckats att få till.

Lagom storlek att känna på.

Folk känner.

Idag har jag och Tina korridorsutställning. (Tinas skulpturer skymtar i bakgrunden). Jag har gömt mina cirklar inuti ett tyg som jag sytt kanaler i. Det är himla svårt det här med hur man ska placera saker som inte ska synas men ändå vara lätta att känna på.

Jag har gjort lite glasyrprover också. Fått ut en ny grön som verkar galet lovande. Ska sätta den på en tekanna och det hela kommer bli härligt 70-tal :)

Prover innan bränning.

På tal om nåt helt annat. Spana in de här snygga äggkopparna som gammelmosters man Göte gjort en gång i tiden! Finfina i en grupp med fantastiska mellanrumsformer! (Fokus enligt Tina som älskar mellanrum).

Götes äggkoppar.

Beslutsfattande?

På Göteborgs universitet finns det en kurs på 15hp om beslutsfattande. Den borde jag gå.

Det här med att fatta beslut gör mig galen. Oftast går jag helt på min intuition, på magkänslan och följer detta helt. Detta gäller väl såväl konsten som livet i allmänhet. Himla bra skulle säkert en del säga, men själv så undrar jag hur bra detta egentligen är i längden. Eftersom känslorna ändras jämt och ständigt, så leder det till en himla massa omprövande av beslut hela tiden. Konsten blir spretig. Jag blir spretig.

Här kommer lite snabba bilder från bygga-stortkursen. Något spretigt, och det mest konstiga jag fått för mig att göra. Men det är fint med färg och sol.

Fin färg.

Fint ljus.

Sökande efter mening.

I fönstret.

Att bara uttrycka mig konstnärligt får mig att känna mig mer viktig än vad jag är. Det blir så fullt av känslor. Kanske är det därför som jag kan tycka att det är skönt att få befinns mig i en tradition. Göra saker som de alltid har gjorts och få känna att det jag gör inte behöver vara märkvärdigt. Man blir "liten" som någon uttryckte det. En liten pusselbit av något större. Känslorna blir mindre viktiga och det jag gör mer betydelsefullt i ett sammanhang än som fristående sak.

Anledningen till att jag började hålla på med keramik var för att jag fick en fantastisk känsla av att göra saker som sen kom till användning. Att göra bruksgods är ju också ett sätt att göra sig själv liten, då mottagaren eller brukaren faktiskt blir minst lika viktig. Tror att jag ska satsa på det ett tag fram över. Är så himla trött på mig själv och lite fokus på andra skulle göra gott. Ett beslut taget i alla fall.

Mitt nästa projekt blir att spåna vidare på hur människor rör vid saker. Idén kom i duschen idag. Färgcirklar ska jag göra, eller snarare strukturcirklar baserade på de system som finns för att göra om färger till strukturer. Blir som en fortsättning på förra vårens projekt om känslo-strukturer. Om jag kan jobba in mig mer på sådant känns det som att jag har mer att hämta än det som enbart finns i mig själv. Som att arbeta vetenskapligt, med mer ordning och reda. Prata med människor. Undersöka saker. Fullt av fantastiska begränsningar ska jag ordna åt mig själv och därmed färre beslut att behöva ta!

Nu ska jag plocka påskris!
Glad påsk!

Att döda sina älsklingar.

Grattis till mig, jag lyckades döda mina älsklingar och gjorde om bygga stort- projektet till något nytt. Nu bygger jag och vet inte alls var det tar vägen. Igår diskuterade vi om jag ska måla det hela i färger när jag blir klar. En helt ny tanke för mig, ska låta den ligga och gro ett tag. Behöver också fundera lite över ljussättning, det är så fint när solen skiner och har ju planerat det hela så från början. Dock har vi vernissage på kvällen, och då skiner ju inte solen även om den faktiskt är uppe några timmar extra nu om man jämför med ett par månader sedan. Tack och lov! Ett något mer akut problem är att jag har börjat hänga leran istället för att bygga från marken. Så nu behöver jag förstärka upphängningen på något sätt så att allt inte rasar, det vore ju synd.

Ett sätt att döda älsklingarna i ett projekt är ju att arbeta med dessa i ett annat projekt. Egentligen hör de väl ihop som nästan allting verkar göra, men här kommer lite bilder från mitt sidoprojekt.
Jag håller på att utforska korsstygnsmönstret, transparens, skörhet, fyrkantiga moln, viljan att gå från kantigt till runt. Det är skoj.

Tradition och trasiga trådar

Den trasiga romantiken snurrar i mitt huvud och sinnet ställer till med vredesutbrott och lyckorus.

Traditioner kopplat till det trasiga och sönderfallande kan jag inte få nog av. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte riktigt. Jag går runt och iaktar små saker i tillvaron. En uppluckrad tradition. Vårt behov av traditioner, vad som händer när dessa bryts. Min egna kärlek till traditioner men samtidigt behovet av att frigöra mig från dem. Och att alltid, alltid, faktiskt behöva förhålla sig till dem.

Vi har bygga stort-kurs med Kenneth Williamson. Han har gjort både det ena och det andra och verkar vara en finurlig och bra person. Och keramiker. När vi drog igång förra veckan var jag totalt opepp och ville mest hålla på med textil. Hade ju hittat något i den där trasiga traditionen som jag ville jobba vidare med, och såg inte all hur jag skulle göra detta i stort format. Tänkte kavla porslins-plattor, trycka, kasta trycka igen och ha mig och samtidigt trasa sönder lite mer textil. Men, efter ett kort samtal med Kenneth får jag höra att det är klart att du kan jobba med det här i stort format. Jahopp, tänkte jag, kan jag det?(snacka om att man begränsar sig till den smala stig man byggt upp i huvudet ibland).
Dagen därpå var jag fylld av den där hemska ångesten som alltid kommer innan ett projekt dragit igång. När man går och drar i en mängd intressanta trådar men inte alla kan knyta ihop dem. Och alltid finns den där rädslan för att man kommer få stanna i den där känslan för evigt och aldrig känna det där nyfikenhetssuget i magen som gör att jag bara blir tvungen att göra något. Lyckligtvis identifierade jag känslan och efter en halvtimmes spånande med en vän hade jag knutit ihop alltihop. Förvånande smärtfritt denna gången. Jag skulle göra en väv! Eller i alla fall en stomme av trådar. Något trasigt.

För en gångs skull så tänkte jag oerhört mycket på konstruktionen innan jag började jobba. Provade olika garner, provade ut mellanrum, mätte takhöjd, borrade hål osv. Det var ett himla trixande att få alla trådarna på plats.

Alltså, jag har faktiskt lite höjdrädsla, men arbetar hårt på att få bort denna eftersom jag rätt ofta verkar hamna på en stege. Känns jättefånigt nu när jag ser bilden, för det ser inte alls lika högt ut här som i verkligheten. Såhär såg det ut i måndags när jag tillslut fick upp trådarna.

När trådarna km på plats började jag bygga på med lera.
Idag kände jag mig alldeles upprörd inuti, för jag hittade inte den känslan som jag var ute efter. Jag jobbar i en billig stengodslera, och den är så himla ful! Blev lite gladare när jag slängde på lite porslinsengob men kände mig smått uppgiven. Diskuterade med mina lärare, och som tur var så kom Kenneth till skolan idag, vilket passade bra med min lilla kris. Efter mycket resonerande har jag kommit fram till att jag behöver komma upp i fönsterhöjd för att se hur ljuset faller och hur uttrycket blir tillslut. Det finns vissa partier som jag gillar mer än andra. Det här till exempel:

När jag var upprörd över stengodset byggde jag på lite porslin. Det tar upp ljuset på ett helt annat sätt. Kanske får bli ett annat projekt.

Att en ful lera eller svårighet att hitta rätt uttryck kan göra mig så upprörd. Varför blir det så viktigt egentligen? Med lite distans förstår jag ju att det inte är hela världen. Kan ju alltid jämföra med hemskheter inom vården (som förvisso varit ett hett samtalsämne i ateljén senaste veckan) och inse att misslyckad vård är värre än misslyckad konst. Jag antar att om man känner inför något blir det ju viktigt och därmed får detta en större mening. Blir meningsfullt. Hur meningslöst det än må vara. Och det måste nog få vara så.

Textil!

Den senaste veckan har vi hållit till i tryckverkstaden. Två mycket hjälpsamma lärare har guidat oss i denna djungel av färger, tekniker och tyger och det har varit galet kul!

Som somliga vet har jag under hösten börjat att jobba med broderi på olika sätt, och det har jag fortsatt med nu. Jag tycker att broderimönster är galet snygga och bestämde mig för att ta vara på det här finfina som jag fått av min mamma. Tänk så mycket ursnygga mönster som bara ligger och skräpar i lådorna! Jag känner ett stort behov av att ta hand om dem!

Började med att bara dra en kopia och gjorde ett tryck av detta. Sen har jag provat olika sätt att strycka  med rakeln för att få rutorna i bakgrunden lite mer utsuddade. Provat olika färger, kombinerat med andra former, använt svällfärg, och tryckt med en slags grej där man bränner bort bomullstyger. Här kommer några exempel på det jag har gjort.

Absolut första trycket.

Tryckt på mjöl-knöcklat papper. Fick då veck som gjorde sig himla bra till bilden!

Kombinerat med ett runt tryck. Den gröna färgen blev betydligt blekare efter tvätt. Tyvärr.

Tvättar ramen. Det är fint med alla färgerna tycker jag.

Ibland hittar jag små favo-ställen Som det här med stora och små rutor.

Leker med mönster och proportioner.

Förstoringsapparaten är bra att ha.

Färgerna fixeras i en gigantisk värmemangel. Sen tvättar man dem.

Provat att blöta upp trycket på olika sätt.

Tryckt med lite färg på cirkeln och flera omgångar med fåglar på gren lite huller om buller och olika mycket uppblött.

Här har jag strukit på bränn-färgen och bomullen blir brun och bränns bort.

 Alltså, har ett tyg där allt sitter ihop också. Det ser helt och propert ut, men inte alls lika spännande som när det trådar sig och faller isär. Med rätt ljus och bakgrund blir det intressant.

Den traschade romantiken?

Detalj av det "trasiga" tyget.

Just nu sitter jag med det här. Tryckt med svällfärg och tanken var att jag skulle brodera på detta. Eller mellan rutorna på nåt sätt. Men det var svårt för tyget är så tätt och garnet som jag fyndade igår var lite för tjockt. Typiskt. Skulle också vilja jobba fram ett trevligt mönster utifrån broderiet, och jag håller på att lära mig det här med hur man rapporterar. På torsdag och fredag har vi redovisning och jag har ingen aning var jag ska lägga  fokus. Vilka prylar som ska få gestalta detta med transformation, och hur de ska göra detta. Vi får väl se.

Svällfärgen.