Traditioner kopplat till det trasiga och sönderfallande kan jag inte få nog av. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte riktigt. Jag går runt och iaktar små saker i tillvaron. En uppluckrad tradition. Vårt behov av traditioner, vad som händer när dessa bryts. Min egna kärlek till traditioner men samtidigt behovet av att frigöra mig från dem. Och att alltid, alltid, faktiskt behöva förhålla sig till dem.
Vi har bygga stort-kurs med Kenneth Williamson. Han har gjort både det ena och det andra och verkar vara en finurlig och bra person. Och keramiker. När vi drog igång förra veckan var jag totalt opepp och ville mest hålla på med textil. Hade ju hittat något i den där trasiga traditionen som jag ville jobba vidare med, och såg inte all hur jag skulle göra detta i stort format. Tänkte kavla porslins-plattor, trycka, kasta trycka igen och ha mig och samtidigt trasa sönder lite mer textil. Men, efter ett kort samtal med Kenneth får jag höra att det är klart att du kan jobba med det här i stort format. Jahopp, tänkte jag, kan jag det?(snacka om att man begränsar sig till den smala stig man byggt upp i huvudet ibland).
Dagen därpå var jag fylld av den där hemska ångesten som alltid kommer innan ett projekt dragit igång. När man går och drar i en mängd intressanta trådar men inte alla kan knyta ihop dem. Och alltid finns den där rädslan för att man kommer få stanna i den där känslan för evigt och aldrig känna det där nyfikenhetssuget i magen som gör att jag bara blir tvungen att göra något. Lyckligtvis identifierade jag känslan och efter en halvtimmes spånande med en vän hade jag knutit ihop alltihop. Förvånande smärtfritt denna gången. Jag skulle göra en väv! Eller i alla fall en stomme av trådar. Något trasigt.
För en gångs skull så tänkte jag oerhört mycket på konstruktionen innan jag började jobba. Provade olika garner, provade ut mellanrum, mätte takhöjd, borrade hål osv. Det var ett himla trixande att få alla trådarna på plats.
Alltså, jag har faktiskt lite höjdrädsla, men arbetar hårt på att få bort denna eftersom jag rätt ofta verkar hamna på en stege. Känns jättefånigt nu när jag ser bilden, för det ser inte alls lika högt ut här som i verkligheten. Såhär såg det ut i måndags när jag tillslut fick upp trådarna.
När trådarna km på plats började jag bygga på med lera.
Idag kände jag mig alldeles upprörd inuti, för jag hittade inte den känslan som jag var ute efter. Jag jobbar i en billig stengodslera, och den är så himla ful! Blev lite gladare när jag slängde på lite porslinsengob men kände mig smått uppgiven. Diskuterade med mina lärare, och som tur var så kom Kenneth till skolan idag, vilket passade bra med min lilla kris. Efter mycket resonerande har jag kommit fram till att jag behöver komma upp i fönsterhöjd för att se hur ljuset faller och hur uttrycket blir tillslut. Det finns vissa partier som jag gillar mer än andra. Det här till exempel:
När jag var upprörd över stengodset byggde jag på lite porslin. Det tar upp ljuset på ett helt annat sätt. Kanske får bli ett annat projekt.
Att en ful lera eller svårighet att hitta rätt uttryck kan göra mig så upprörd. Varför blir det så viktigt egentligen? Med lite distans förstår jag ju att det inte är hela världen. Kan ju alltid jämföra med hemskheter inom vården (som förvisso varit ett hett samtalsämne i ateljén senaste veckan) och inse att misslyckad vård är värre än misslyckad konst. Jag antar att om man känner inför något blir det ju viktigt och därmed får detta en större mening. Blir meningsfullt. Hur meningslöst det än må vara. Och det måste nog få vara så.
