Naturligt konstruerat: Uppstart / Alt: Frihet Från Förvirring

Efter två omtumlande dagar är jag full av osorterade idéer, ett utmattande kaos som jag försöker strukturera och sortera. Borde egentligen läsa Anders Fredholms glasyrbok inför morgondagens glasyrteori, men för att åtminstone göra ett försök till frihet från förvirring tänkte jag skriva av mig lite (hmm, borde kanske döpa om det här inlägget till Frihet Från Förvirring, svårt att säga precis som det är svårt att genomföra). 

Naturligt konstruerat heter den kurs som vi nyss påbörjat. Vår gästlärare Elisabeth har satt full fart på oss med diverse uppgifter. Igår började vi med att fritt associera till ordet natur. Minst tio ord var nedskrivna på lappar som vi sen la på golvet. Ur dem fick vi sedan välja ett ord som vi fick skapa något tredimensionellt objekt ur, i valfritt material. Mitt ord var SPRET. Och det blev så här:

Titeln; "The height of the cypress would work successfully" stämde överraskande bra in. Utan att veta att vi sökte titel fick vi i uppgift att hämta en rad (i mitt fall rad 8) ur valfri bok i biblioteket på valfri sida mellan 1-120. Att slumpmässigt söka upp en mening, ord, sak eller liknande kommer jag att fortsätta med. Kanske kan vara något att arbeta med i framtiden. Kanske i någon favo-bok, ett visst ord i låttexter osv.

Efter att vi klarat av den uppgiften fick vi slängda objekt som vi skulle bygga vidare på. Jag fick ett trasigt fat. Jag bara byggde på utifrån vad jag kände för, men måste erkänna att jag uppenbarligen inspirerades av de snygga trägirlangerna som jag hittade i soptunnan i träverkstan. Bakom fatet ser ni dem på mitt första försök till "spret" som blev alldeles för mjukt för att vara spret. Antagligen pga girlangerna. Men jag gillade dem så mycket så jag lät dem vara!

Idag har vi varit ute på Nääs hela dagen. Skönt att komma ut i lugnet på landet, och precis som förra gången jag steg av tåget där ute kände jag att "här kan jag bo".  Dagens första uppgift var att skära ner läderhård lera. Jag som gillar att tälja tyckte att det var toppen, och dessutom fick de avtäljda lerbitarna en väldigt trevlig glättad yta. Och så såg de ut lite som ett barkmönster. Efter det fick vi krossa porslin, och tillsammans med slicker, de läderhårda lerbitarna och mjuk lera gå ut och bygga upp nåt i naturen. Eftersom jag hade sett barkmönster vill jag bygga på ett stam, men när jag kom ut så jag en gren hänga på lagom arbetshöjd kring knuten så jag byggde där istället. När jag började jobba på den droppade slicker ner bland löven på marken så jag började medvetet lägga porslins- och lerbitar även där.

De läderhårda lerbitarna

Gren inklädd i i lera i olika stadier. 

Det som faller av.

Jag tänkte på förgänglighet. När träden tappar löv så går de sönder, precis som leran/porslinet som vi hade haft sönder. När det regnar på detta kommer högen av det som faller av bli större. Rinna sakta av på olika sätt. Naturen är ju i ständig förändring. En porslinsskärv faller av precis som regndroppen gör. I medvetandet började jag även tänka på våren, använde ljusgröna porslinsbitar, försökte bygga upp igen, löv som klättrar upp mot grenen.
Kring det här arbetet blev det också diskussioner om varför keramik anses vara något som ska vara färdigt och fint, beständigt. Är det ok att göra en utställning med något som går sönder? Skulpturparker där skulpturerna förändras?

Nästa uppgift var att sitta stilla i skogen i tio minuter och komma på en maskin som skulle hjälpa naturen. Vad behöver naturen hjälp med undrade jag? Den är ju så bra som den är. Men den kanske behöver hjälp att kommunicera med människan? Att få oss att förstå vad vi gör med den. Började tänka på jätteräkor och slaktad regnskog, och hur bra det vore med ett alarmsystem. Så jag skissade en maskin som ska hjälpa oss att se. Såna här flyger det runt över jorden! När vi gör nåt som skadar larmar maskinen. Jorden skakar. Eller Du får en elchock när du äter jätteräkan på sushin! (Den äter jag inte längre, byter mot lax. Sluta med det du också!)

Just nu är jag alltså inne på ögon. På årstider. Människans årstider -barn, gammal. Hur åldras våra ögon? Det naturliga åldrandet. Vi försöker omkonstruera åldrandet på olika sätt.

Från grenar till ögon. Det är bara det att ögonen som jag tänker på är misstänkt lika de knotor jag gått och tänkt på den senaste veckan... heter det inte öga till och med, det där stället där man ska klippa av orkidéstängeln?

Nu är det hög tid för glasyrboken. Och imorgon ska jag upp tidigt för att hinna tufta färdigt mattan. Mattan med knotan på.

Det är tufft att tufta!

Snart ska jag berätta om tuftningen, men först vill jag bara lägga upp lite bilder som min mamma skickade till mig. Hon har plockat höstblommor i trädgården och satt de i två vaser som jag har gjort. Att dreja höga flaskor såhär är jätteroligt, och jag påminns igen om att det är hög tid att börja dreja igen. Får inte glömma att öva på tekniska färdigheter, även när vi i skolan har mycket andra projekt och tränar mer konstnärliga färdigheter. Det är mycket man ska träna på. Här är i vilket fall mina vaser, på ett fönsterbleck en härlig höstsöndag med klarblå himmel!

Drejad vas med askglasyr. Reduktionsbränd.

Drejad vas med askglasyr och järnoxid.
På bilden syns det inte så väl, men halsen har jag skurit på hälften så att ena halvan bildar blomstöd och andra blir en hänkel. Blev bra, eftersom blommorna står väldigt snyggt på det viset!

Som jag tidigare skrivit så har vi haft en kurs i naturlig gestaltning. Såhär såg min presentation av den kursen ut. Som den grenälskare jag är så har jag jobbat med att förenkla den formen, och nu är jag väldigt sugen på att jobba in de här formerna i leran. Helt plötsligt såg jag insvängda cylindrar överallt och har många olika idéer på hur jag kan få in den formen i leran. Jag funderade också mycket över knotorna på grenarna, på vägval. Och på kroppen i grenen.

Tuftning! Det är grymt tufft det alltså! Igår började jag tufta för första gången. Har lite träningsvärk i ryggen idag men det är det värt. En matta på 1 x 1.25m ska det bli ungefär, och nedan är lite bilder på det jag har gjort hittills. Jag inspirerades av formen jag sett på knotorna på grenarna men kände mig smått vilse i processen. Hade inte hunnit tänka över färgval alls så råkade göra lite grejer som jag sen förstod inte var optimalt. Var inte alls nöjd när jag höll på, men försöker se det som ett prov för att lära mig tekniken. Man håller i en slags pistol som drivs av tryckluft, trycker den mot en uppspänd väv, skjuter fram garn genom väven och pistolen skär av tråden så att fransar sticker upp på andra sidan mattan. Det man tänker på i första hand är ryamattor, men i affärerna finns massa mattor som är gjorda på det här viset.

Baksidan. Den sidan som man tuftar från. Lite klurigt eftersom det man gör blir spegelvänt!

Detalj där jag testat olika höjder på valsen.

Så långt som jag har kommit på mattan.

Nu när jag ser mattan såhär på bild så får jag lite mer idéer på hur jag ska lösa mina färgvalsproblem. Imorgon eftermiddag ska jag fortsätta att tufta för full maskin! Tror att jag bara ska köra på, improvisera och hoppas på det bästa.

Min lady och mina grenar

I mitt fönster har jag en lady. Hon sitter där och filosoferar, och när hon kommer in i ett rum brukar det genast kännas mer harmoniskt. Jag skulpterade henne under en dag i våras när vi hade modell under en hel dag. Det var fantastiskt att iaktta, forma och känna hur det växte fram en människa under mina händer. Jag hoppas att vi får skulptera till modell någon gång snart!

Lady i svart stengods.
När det är mörkt och regnar reflekteras hennes bild i glaset.  Får mig att undra om det är i mörkret som vi oftast kan se flest bilder av oss själva?

I torsdags hade vi enskilt samtal med vår teckningslärare. Vi skulle visa våra skisser från Botan och diskutera hur vi skulle bygga vidare. Det som jag fastnade mest för i trädgården var grenar, knotor, deras sätt att växa och hur en gren väljer sin väg. En gång såg jag ett program på tv, om hur ådror, grenar och floder breder ut sig på samma sätt. Det är spännande tycker jag!

Här är några av mina skisser:

Ett frö från något träd. När jag gjorde de små förgreningarna började jag tänka på ett nyfött barns små trådar till blodådror.

Grenar.

Hur kommer det sig att knotorna väljer att bli knota och inte en gren?

Jag i Botan.

Om jag uppfattade min lärares ord rätt var KROPP ett ledord i min process. Att jag såg kropp i grenarna. Att kroppen och det tredimensionella svaret är viktigt för mig. Min nya uppgift var att göra något stort, vara i materialet och måla känslan av mig själv i grenarna. Lättare sagt än gjort, men jag gjorde som jag blivit tillsagd, åkte till Rusta och köpte billiga tapeter, akrylfärg och penslar. Det resulterade i fredags i två snabba skisser, och på måndag ska jag jobba vidare på den här svåra uppgiften.

Efter en vecka utan lera börjar jag längta efter materialet igen. Är så sugen på lergods och färger, ska försöka blanda till lite engobprover snart. När ingenting finns klart blir det ett sånt stort steg att ställa sig i glasyrrummet. Men det kommer nog. Måste bara komma igång.

Spillkummar i lergods som jag gjorde förra året.

Min första tröja!

Igår blev jag klar med min allra första stickade tröja! Känner mig mäkta stolt och funderar på om jag snart ska påbörja en ny tröja. Beror på om garnet jag har här i korgen räcker, nytt garn är inte att tänka på för snart är pengarna slut...håller tummarna för att CSN vill ge mig lite pengar nästa månad. Den här tröjan började jag med förra året. Hade som mål att bli klar innan jul, men när jag stickade fel och inte orkade reda ut det fick jag skjuta upp det ett tag. Jag använde ett av drops mönster, alldeles gratis och det finns på garnstudio.com, men fick korrigera lite för att det skulle passa. Och eftersom jag lätt blir överhettad slopade jag polokragen.

Tänk att jag har stickat en tröja. Och dessutom så passar den!
Lär bli hösten mysfavorit.

Och nu över till keramik igen. Här är en mugg som jag fick med i tvåornas saltbränning förra veckan. Tyvärr hade kaolinet krackat upp på vissa ställen. Antagligen eftersom jag la den på skröjat. Tur att flera av muggarna som jag hade kaolin på inte kom med. De ska jag skrubba och engobera med något annat inför nästa bränning. De andra har mycket bättre öron och form också, så kanske tur att den här fick vara först in i ugnen. Även porslinsmuggarna ska jag engobera om, porslinet fick en rätt trist vit yta. För övrigt var det en väldigt lyckad bränning och det mesta blev vackert saltat. 

Saltbränd kopp.

På vägen hem från Malmö i söndag började jag läsa en bok, och i inledningen till den skriver Sara Stridsberg:

"I hennes böcker tycker jag alltid att jag kan höra ljudet av havet. Kanske är det så att havet hörs i hennes böcker för att skrivandets puls (hennes puls) liknar havets, samma sorts våldsamma skönhet. I hennes böcker hörs Still havet, Atlanten, Engelska kanalen, och Mekongfloden flyta fram genom orden, det är samma rörele, ebb och flod, koncentration, svindel, andhämtning"


Tänk om jag kunde göra keramik där man hör ljudet av havet. Än så länge för jag nöja mig med att andas som havet under yogapassen. Men det är inte så illa det heller!

Förra veckan

Idag är första dagen på en ny vecka. Förra veckan var omtumlande, Freud spelade spratt och sorgliga men nödvändiga beslut fattades. Lite smått uppryckt med rötterna ovan jord. Min mamma säger att jag gillar ju grenar, men jag får inte glömma rötterna. Så himla rätt. Påminns om jasminrötterna som jag grävde upp i våras och som ligger i skolan. Snart är det nog dags att fokusera på rötter.

Efter en fantastisk helg i Malmö är jag mer hel än halv. En underbar konsert i fredags, där jag fick förmånen att smaka på en annan kulturs historia. Här är ett smakprov från den: Amira – Kafu mi draga ispeci. Dessutom fick jag bra psykologinput och pepp till mitt musik- och lerprojekt med självterapeutiskt ändamål, och är än mer taggad på det. Med min nya fina telefon kunde jag spela in lite ljud i Botan idag. Nu gäller det bara att lära sig att spela piano och alla dataprogram som är bra att känna sig bekant med.

Spratt nr 1:

Spontan teckning från förra veckan som hintade om att situationen behöver ändras. Sorg över att saker är som de är. Sånt här har jag aldrig tecknat tidigare, och det kanske är något att fortsätta med.

Spratt nr 2:

Mina fågellöv hängande. Fortfarande oglaserade.
Mina kursare och lärare fick mig att inse att de översta såg ut att vara fångade i ett nät. Inte lugnt nedseglande som jag ville. De nedersta dalar iaf lite bättre.

När en av lärarna sa att misstag är det man lär sig mest av tänkte jag att det ska jag ta fasta på. Ska försöka att göra det bästa av fågellöven, glasera ett par stycken och låta dem dala. Men några ska jag knyta in i ett grönt nät där de ska fångas. Och en ska jag spika upp på en planka. Grymt, jag vet, men ofta så som verkligheten ser ut.

Fågellöv som dalar i fiskelina.

Idag har vi påbörjat en ny kurs, Naturlig gestaltning, och förmiddagen spenderades i Botaniska trädgården. Ett helt fantastiskt ställe. Fick inget skissat men mycket fotat. Det ska bli spännande att se vad det blir av den här kursen!